Inga kommentarer?

Förra sommaren började jag kommentera flitigt i ett antal bloggar. Jag kommenterade sådant som andra tänkt och skrivit om. För att också jag skulle ha ett hem på nätet skapade jag ett konto i google med användarprofil och denna blogg.

Vad skulle den heta? Commentarium (ibland commentarius) betyder kommentar på latin, och kommenterade var just vad jag gjorde. Kanske kunde jag fortsätta kommenterandet, fast i en egen blogg? Kanske, tänkte jag, kunde bloggen också utvecklas i riktning mot en egen, mera direkt, kommentar till verkligheten (och inte bara ta avstamp i andras bloggposter). Att kommentera. Så här står det i SAOB:

jfr t. kommentieren, eng. comment, v., fr. commenter, av lat. commentari, övertänka, uttänka, förklara anställa betraktelser (över ngt), skriva (om ngt), intensivbildn. till comminisci (p. pf. commentus), uttänka, hitta på, till com (se KON-) o. meminisse, minnas (jfr MEMENTO, MENTAL)].

Att kommentera. Verbet ger intryck av en viss distans. Kommentar är det ord som Michel, huvudpersonen i Michel Houellebecqs roman Plattform, väljer för att karakterisera den berättelse han just skrivit, en berättelse om den stora kärleken i hans liv, en kärlek han just förlorat:

Jag hade inte så mycket kvar att göra i tillvaron överhuvudtaget. Jag köpte flera ris papper på 21x29,7 för att bringa ordning i mitt livs beståndsdelar. Det är en sak som människor borde göra oftare innan de dör. Det är konstigt att tänka på alla dessa människor som lever hela liv utan att behöva göra minsta kommentar, framföra minsta invändning, minsta anmärkning. Inte för att dessa kommentarer, invändningar och anmärkningar har någon adressat eller någon som helst mening; men jag tycker ändå, när allt kommer omkring, att det är bättre att de görs än att de inte görs.

Kanske borde jag ha valt ett annat namn. Jag känner mig nog lite mer entusiastisk.