fredag 26 november 2010

Om konst och Konst

Johan Lundberg och Lars Vilks diskuterar tillsammans med Anna Brodow varför matkonst och parfymkonst inte åtnjuter samma erkännande som "stor konst" som litteratur, musik och bildkonst.

Jag tror att svaret på frågan om varför ord, toner/rytmer och bilder lämpar sig bättre för den sorts avancerade kulturyttringar vi benämner "konst" än smaker och lukter med fördel kan sökas i den protypdefinition som Denis Dutton stipulerar i sin bok The Art Instinct, alltså i de tolv egenskaper som Dutton menar att de mest typiska konstverken är behäftade med, nämligen: 1. Direct pleasure, 2. Skill and virtuosity, 3. Style, 4. Novelty and creativity, 5. Criticism, 6. Representation, 7. Special focus, 8. Expressive individuality, 9. Emotional saturation, 10.Intellectual challenge, 11. Art tradition and institutions, 12. Imaginative experience.

Särskilt det sjätte kriteriet: "representation", liksom det tionde: "intellektuell utmaning", och det tolfte: "föreställda erfarenheter", är nog svårare att få till genom matlagning eller avancerad doftproduktion.

Jag har funderat på om inte detta grundar sig i att konsten har en särskild relation till vår språkförmåga. Och detta i två avseenden. Dels använder sig inte bara litteraturen, utan även musiken och bildkonsten, av samma slags mönsterurskiljning som det mänskliga språket bygger på. Dels kan både musiken och bildkonsten, liksom språket, användas för representation.

Att ordkonsten har ett samband med språket är som sagt uppenbart, och tarvar ingen vidare kommentar.

Men också musiken har en del gemensamt med språket. Visserligen "talar" musiken i ton och rytm. Men element som rytm och melodi utgör oumbärliga komponenter också i det mänskliga språket. Det torde vara just tack vare språket som vi (tillsammans med fåglarna) har utvecklat en i djurriket troligen unik förmåga att urskilja sådana mönster. Man kan därför fråga sig om en sekvens av dofter och smaker, eller för den delen några underliga "doft- eller smakackord", lika lätt skulle kunna fylla den roll som musiken spelar för oss. Därtill kommer att också den enklaste sång eller melodi tycks innehålla en sorts berättelse - en flödande narration av känslor och känslighet, en historia uttryckt i ord och fraser, fast befriad från språkets saklighetssida (denotationen), så att bara det expressiva återstår. Precis som ett dramat enligt Aristoteles avbildar mänsklig handling, avbildar musiken (liksom lyriken) dynamiken i det mänskliga känslolivet.

Också bildkonsten har gemensamt med språket att den kan avbilda. Också den sätter därför - och kanske mera tydligt än musiken - snurr på ”begreppsgeneratorn” inom oss. Detta är uppenbart i fråga om det figurativa måleriet, eftersom det avbildar objekt (för vilka vi har just begrepp). Men också det abstrakta måleriet kan kopplas till det begreppsliga, även om det inte på samma sätt laborerar med igenkännbara avbildade objekt. För trots att den abstrakta bilden inte direkt representerar något, så är perceptionen av det rumsliga – i form av former och mönster - väldigt central för begreppsbildningen. Tänk bara på hur vi i språket ständigt använder rumsmetaforer, "ta UPP ett problem", "lägga NED en fabrik", ”glömma BORT”, ”tänka UT”. Vi människor tycks vara otroligt fixerade vid visuella mönster, och när vi konceptualiserar något sker det till stor del genom visuella analogier (vi inSER och det går UPP LJUS för oss). Precis som musiken använder sig därför bildkonsten - och så även när den blir abstrakt - av en för oss central och synnerligen välutvecklad mönsterurskiljande förmåga, en förmåga som är alldeles nödvändig för att vi skall kunna förstå världen. Lite förenklat skulle man kanske kunna säga att om musiken använder sig av mönster från språkets uttryckssida i form av rytm och ton, så använder sig bildkonsten av viktiga byggstenar från språkets innehållssida, nämligen de gestalter och visuella relationer vi använder för att förstå verkligheten.

Lukt och smak må utgöra aldrig så effektiva medel för att skapa stämningar och väcka känslor - extremt viktigt också inom konsten. Men det räcker kanske inte riktigt för att det skall bli Konst? Jag gissar att konsten, utöver känslo- och stämningssuggestion, också måste kunna knytas till vår världsförståelse. Jag tror det, även om nästan alla konstverk också har något obegripligt över sig - eller kanske snarare just därför; för om vi inte tänkte att där fanns något att begripa, skulle vi ju inte behöva påpeka att ett konstverk samtidigt är bärare av något obegripligt. Sammanfattningsvis tror jag alltså att det vi kallar "konst" bygger på (eller ibland kanske snarare leker med) den sorts mönster genom vilka vi ”greppar” och kan representera världen. Kan vi överhuvudtaget använda oss av komplicerade mönster av lukt och smak för att representera och begripa världen på samma sätt som vi använder ljud och bild för detta ändamål?

Kan man egentligen alls gestalta något med hjälp av lukt och smak? Kan mänsklig erfarenhet skildras genom dem på det vis som litteraturen, musiken och bildkonsten förmår? Skulle en välkomponerad maträtt kunna framkalla den sorts renande tårar (katharsis?) som litteratur, musik och bilder ibland genererar i oss? Kan man tillaga en pastisch på en maträtt? Kan man tänka sig en parodi (båda förekommer ju inom litteratur, bildkonst och musik)? Är det möjligt att bjuda sina vänner på en "satirisk middag" med mat vars smakkomponenter disharmonierar med varandra på ett komiskt och samtidigt moraliskt indignerat sätt? Kan man alls tänka sig en samhällskritik baserad på de estetiska verkningsmedlen surt, sött, salt och beskt i väl kalibrerade doser på tungan?

Jag undrar slutligen om smak och lukt är förenliga med den distans som den ”föreställda erfarenheten” kräver. Förutom att mönster av smak och lukt inte verkar ha samma koppling till vår representation av världen, tillkommer kanske att vi alltför lätt blir alldeles uppslukade av - exempelvis - den fantastiska upplevelse som intagandet av en underbar chokladbaserad efterrätt utgör. Kanske blir smak och lukt alltid "på riktigt" (det verkar rimligt om de inte ens potentiellt kan användas för representation)? Jag kan tänka mig att iscensättningen av en middag (en sorts teatermiddag) skulle kunna utgöra ett konstverk. Men en maträtt?

Jag menar inte att matlagningskonsten helt saknar drag av konst. Men den bär kanske inte på samma intellektuella potential som de konster vi – av, tror jag, ej helt godtyckliga skäl - fört samman under det högre konstbegreppet (som, väl att märka, också innehåller Duttons andra kriterier ovan).

*

Annars minns jag nu, apropå odörbaserad konst, en installation i Göteborgs konsthall som jag besökte för ett tiotal årsedan. Den bestod av ett helt tomt, helt vitt, starkt belyst - och ganska fult - rum, i vilket man inträdde genom en liten öppning. Väl inne i rummet kände man lukten av något som liknade manlig sädessådd. Den kom från en ånga som injicerades i rummet genom ett litet rör i väggen. Verkets titel var "Bill Clinton" (ja, om jag inte missminner mig var detta titeln). Men detta verk kunde nog inte enbart karakteriseras som ”doftkonst”; ty det bestod ju inte endast av lukten, utan också av den verbalt medierade titeln och den sterila upplevelsen av ett helt vitt rum.

torsdag 19 augusti 2010

Ej melankoliskt


Patricia Petitbon som indianflickan Zima i "les Sauvages", den fjärde akten i Jean-Philippe Rameaus Les Indes galantes (1735-1736).

Régnez, plaisirs et jeux ! Triomphez dans nos bois !
Nous n'y connaissons que vos lois.
Tout ce qui blesse
La tendresse
Est ignoré dans nos ardeurs.
La nature qui fit nos cœurs
Prend soin de les guider sans cesse.

torsdag 22 juli 2010

Inga kommentarer?

Förra sommaren började jag kommentera flitigt i ett antal bloggar. Jag kommenterade sådant som andra tänkt och skrivit om. För att också jag skulle ha ett hem på nätet skapade jag ett konto i google med användarprofil och denna blogg.

Vad skulle den heta? Commentarium (ibland commentarius) betyder kommentar på latin, och kommenterade var just vad jag gjorde. Kanske kunde jag fortsätta kommenterandet, fast i en egen blogg? Kanske, tänkte jag, kunde bloggen också utvecklas i riktning mot en egen, mera direkt, kommentar till verkligheten (och inte bara ta avstamp i andras bloggposter). Att kommentera. Så här står det i SAOB:
jfr t. kommentieren, eng. comment, v., fr. commenter, av lat. commentari, övertänka, uttänka, förklara anställa betraktelser (över ngt), skriva (om ngt), intensivbildn. till comminisci (p. pf. commentus), uttänka, hitta på, till com (se KON-) o. meminisse, minnas (jfr MEMENTO, MENTAL)].
Att kommentera. Verbet ger intryck av en viss distans. Kommentar är det ord som Michel, huvudpersonen i Michel Houellebecqs roman Plattform, väljer för att karakterisera den berättelse han just skrivit, en berättelse om den stora kärleken i hans liv, en kärlek han just förlorat:
Jag hade inte så mycket kvar att göra i tillvaron överhuvudtaget. Jag köpte flera ris papper på 21x29,7 för att bringa ordning i mitt livs beståndsdelar. Det är en sak som människor borde göra oftare innan de dör. Det är konstigt att tänka på alla dessa människor som lever hela liv utan att behöva göra minsta kommentar, framföra minsta invändning, minsta anmärkning. Inte för att dessa kommentarer, invändningar och anmärkningar har någon adressat eller någon som helst mening; men jag tycker ändå, när allt kommer omkring, att det är bättre att de görs än att de inte görs.
Kanske borde jag ha valt ett annat namn. Jag känner mig nog lite mer entusiastisk.